lördag, september 20, 2014

En annan sak som gjorde mig glad

Personalsnubben på behandlingshemmet sa att det syns att vi är en tajt familj, att vi betyder mycket för sonen. Även om jag vet att det är så blir jag glad när någon annan säger det, att det märks. Och extra skönt att just personalsnubben sa det, så han vet att sonen kommer från en familj som bryr sig om honom.

En skön känsla

När vi var på monsterbygget träffade vi på bekanta. Såna där bekanta som vi ofta var med i lekparken när barnen var små. Såna där välartade människor som vi inte sett på cirka femton år. Vi stannade och pratade lite och naturligtvis kommer frågan upp vad barnen gör, inte alls konstigt, det är ju så det är. Äldsta dottern berättade vad hon gör och de undrade sen vad tvillingarna gör. Jag berättade som det var; yngsta dottern läser andra året natur och sonen är på behandlingshem i Norrland. Och vet ni, jag har inga problem alls med att säga det, jag skäms inte ett smack över någonting. Tvärtom, jag är jäkligt stolt över min son och över oss som familj, att vi fixar det här så bra som vi faktiskt gör. Det känns så skönt att känna så.

Jag idag och ett monsterbygge

Idag har vi besökt Swedbanks monsterbygge till huvudkontor. De hade öppet hus och bjöd på välkomnande kanin, korv med bröd och kaffe med kaka. Allt som är gratis är gott. Nä, men äldsta dottern har ju faktiskt varit med och dragit elen i monsterbygget och hon ville se hur det såg ut när det blev klart. Plus att hon såklart visade oss vad hon hade gjort, pekade på uttag och sladdar. Cool känsla att veta att man har varit med och skapat något så stort och beständigt. Jag är en stolt moder. Och det var ett väldigt fint hus, ljust och öppet med färgklickar.

Update: Självklart är det en välkomnande ekorre och ingen välkomnande kanin. Men det är fortfarande jag som är på den understa bilden.



Obs! understa bilden är jag, översta är den välkomnande kaninen



Morgongymnastik



 Släng dig i väggen Tranan. Jag har uppfunnit en ny pose. Jag kallar den för Tekannan.

Det går framåt

När maken ringde om att sonen skulle höras av polisen igen drog ju min hjärna igång som vanligt. Jag började tänka på advokaten, han har ju en advokat som borde vara med vid förhöret. Tänker sonen på det? Tänker behandlingshemmet på det? Ringde maken och undrade om vi hade något nummer till polisen som ringt. Det hade vi inte. Maken och jag diskuterade saken, jag blev så kluven över om det här är något som ingår i mitt medberoende eller om det är något som varje förälder skulle göra. Jag vet att jag kommer att fundera över detta många många gånger framöver, inte veta hur jag ska bete mig, vad som är 'rätt'. Maken tyckte att jag skulle ringa behandlingshemmet och höra vad de tyckte, bara för att kunna släppa saken.

Jag gjorde inte det, jag ringde inte, men nu har jag släppt det. Jag tänker att sonen vet om att advokaten finns och att det där är sonens business, jag avskyr allt som har med polisärenden att göra. Han får reda upp den där skiten själv nu, om ett halvår är ändå myndig, det är dags att han tar ansvar för det han gör.

Och jag känner mig faktiskt rätt stolt över mig själv.

fredag, september 19, 2014

Mitt i prick


Åh vad jag skrattade när jag läste den här artikeln. Gissa om det stämmer in på min käre make. Det första han gör när han vaknar mitt i natten: text-tv. När han sen vaknar igen på morgonen: text-tv. När han kommer hem från jobbet: text-tv. I varje reklampaus: text-tv. Innan han går och lägger sig: text-tv. Självklart har han appen nerladdad.

Jag citerar: " Det är också bland sportintresserade man hittar text-tv-pundarna . Här har numret 377 religiös status. På Facebook finns en grupp med namnet 'Skriv 377 på min grav'." Hysteriskt roligt när man har en make som är totalt besatt av sidan 377.

Logiken


För de som eventuellt röstade på SD av missnöje är den här logiken klockren.

Fredag kväll

Vad gör den här familjen en fredag kväll?

*Yngsta dottern är på Grönan och tittar på Markus Krunegård
*Äldsta dottern ska ut på krogen med några tjejkompisar
*Maken diskar och stökar i köket
*Jag ska titta på Idol - såklart
*Sonen vet jag inte vad han gör, men gissar tittar på tv

Jag vill att hon ringer NUUUU

Äldsta dottern skulle ju få besked om sitt jobb idag. Hon har inte hört av sig än och den ömma modern, dvs jag, sitter som på nålar. Jag hoppas på följande scenario:

1. Hon får jobbet
2. De säger att hon kan börja på måndag
3. Vi firar med mat på restaurang
4. Vi åker luftballong till Berlin
5. Vi stannar i Berlin över helgen
6. När vi kommer hem har maken vunnit på tipset
7. Vi köper ett hus i Spanien
8. Som av en händelse ligger huset i Spanien bredvid Zlatans hus i Spanien
9. Zlatan känner en läkare som fixar min bängfot, gratis

Eller, jag kanske tog det lite för långt där, nummer sex på listan kommer ju aldrig att hända. Jag nöjer mig med nummer ett. Hoppas!

Husguden

Hittad på FB, mycket rolig.

Är jag 43 eller 13?

Jag bokade biljetter till en veckofinal i Idol igår. Jag och döttrarna ska gå. Känner mig sjukt exalterad över detta!

Jag idag



Wihoo, fredag! De säger att det ska bli kallt nu, kanske sista dagen med träskor?

torsdag, september 18, 2014

Svaren

Jag förstår ju att samtliga som läser den här bloggen sitter i spänd förväntan över hur det har gått med dagens reflektioner över viktiga ting. Jag ska förlösa er ångest:

*Ja, jag gjorde en äppelpaj. Den var god.
*Nej, jag orkade inte byta nagellack, får bli i helgen.
*Det antar jag att vi får reda på på fredag?
*Vi fikar strax efter två på det där arbetsbygget.

Första bryggningen klar



Nej, detta är inte ett kissprov, det är resultatet av min volgasvampsbryggning. Två veckor har gått och drycken är klar. Den smakar helt okej, som nån svag cider typ, är faktiskt rätt god. Kunde nog vara lite sötare, men jag har redan satt på nästa bryggning och prövar mig fram. Vi får se hur det går, spännande detta.

Sant


Sonens behandlingshem har en Facebook-sida. Vet inte vad jag tycker om det egentligen, jag har inte gillat sidan för jag vill inte att någon av sonens kompisar ska veta vad stället heter. Men ibland går jag in och tittar där. Idag hade de lagt upp den här bilden. Den var bra, tycker jag.

Många viktiga ting att tänka på

Annat jag reflekterar över just nu:

*Ska jag göra en äppelpaj ikväll? Vi ska ju faktiskt äta soppa.
*Ska jag byta nagellack idag? Lila var mycket finare på äldsta dottern än på mig.
*Kommer Roffe att bli juryns wild card i Idol?
*När har vi fikarast på det här bygget egentligen?

Reflekterat

Jag hade en snabb reflektion innan ett långt möte idag och reflekterade hem en polotröja och ett par byxor. Tror och hoppas att det var bra reflekterat.

Jag idag



Idag ser jag ut så här. Bara mjuka kläder. Och leoskorna då.

Så det så

Maken säger: Du har snarkat som en gris inatt.

Jag säger: Du har inga bevis.

onsdag, september 17, 2014

Om en fin helg

Vår helg uppe i Norrland, den blev så himla fin. Den son som mötte oss var lugn, glad och pratsam. Vi var tillsammans hela tiden, han ville till och med sova med oss i ett hus bredvid killarnas vanliga hus. Han både somnade och vaknade utan problem, när hände det sist? Han hade gått upp i vikt och blivit lite långhårig, polisongerna lockade upp sig vid öronen. Söt som socker var han och jag fick krama och pussa på honom hur mycket jag ville och mammahjärtat jublade.

Hela lördagen tillbringade vi inne i närmsta stad och sonen klippte sig, vi fikade, körde gocart, åt på pizzeria, tog en promenad och såg en film som han och äldsta dottern ville se. Och inte ett uns av rastlöshet hos honom på hela dagen. Han blev inte ens sur för saker han normalt brukar bli väldigt sur över, som att jag åter igen hade lagat hans jeans fel, han bara noterade det och tog till och med på sig skulden själv, för att han hade sagt fel till mig. Det är svårt att förklara hur mycket de här detaljerna betyder, men de är bara så otroligt värdefulla.

Det var så fint och välbehövligt att få se att han mådde bra och att han trivdes. Men framför att få se hans ögon. De var så lugna. De där ögonen som alltid är svarta eller stressade eller arga eller röda av cannabis, de var bara fyllda av ett lugn.

Min fina, fina son - jag vet ju att han har funnits där hela tiden, men det var enormt skönt att få träffa honom igen. Jag vet att vägen fortfarande är lång, men jag tänker vila i det här så mycket jag kan. Jag känner mig hoppfull och det är den bästa känslan.